Gåsholma
Olof Gudmundsson,
fiskare och krögare. Den s k Gåsholma-släktens stamfader. 1691 röjer Olof Gudmundsson mark på Gåsholmen och bygger sig ett torp. Han blir därmed detta "Kronoskärs" förste åbo. Med åbo menas den som innehade jord under åborätt (nyttjanderätt), t ex ett kronohemman. I och med genomförandet av indelningsverket föreskrevs på 1600-talet till tryggande av åbornas ställning beträffande kronorusthålls- och militiehemman, att de skulle vara ärftliga. Åbo hade rätt att lösa in sitt hemman genom skatteköp. Olof Gudmundsson visade sig vara en duglig och initiativrik man, som förutom arbetet med fisket, boskapen och det lilla jordbruket även anlade ett gästgiveri. Gåsholma var vid denna tid väglöst. Till Axmarby och vidare till Hamrånge kyrka ledde bara en smal skogsstig. Samfärdseln gick mestadels sjövägen, och tack vare öns belägenhet ungefär mitt emellan Gävle och Söderhamn vardet lämpligt att stanna till där för ett mål mat eller en natts vila. 1709. År 1691 var ju Gåsholma ett kronoskär (jfr ovan!), och den förste åbons rätt att tillgodogöra sig ön tycks ha varit begränsad, ty den 11 oktober då (1709) står krögaren Olof Gudmundsson inför tinget anklagad för olovligt svedjande av "kronoallmänningen Gås-Holmen i Hamrunge socken". Olof Gudmundsson förevisar då inför rätta ett privilegiebrev, utfärdat den 6 april 1691 av "Sal. H:r Översten och Vice Lands-Hövdingen Carl Hård" med tillstånd att mot vederbörlig avgift hålla krögeri och betjäna sig av den "duglige" jorden på ön. Krögaren påpekar, att om han skulle nekas svedja för "sin nödtorft" skulle han varken få åker eller äng, ej heller den ved, han behövde för de resandes räkning. Dessutom ansåg han, att svedjorna med ett undantag bara bestod av "stenig mark och elak jordmån", som ej dög att bruka. Domen blev hård. Rättendömde Olof Gudmundsson att för åverkan på kronoallmänningen böta "sine 24 D. Smt". 1714. Kanske det hårda bötesstraffet knäckte Olof Gudmundssons ekonomi. Han kom i alla händelser ej att bo kvar på sitt torp längre än till detta år, då vi finner en ny åbo, lotsen Hans Olsson (troligen Olof Gudmundssons son, forsk anm!), som innehavare av Gåsholmen. Olof Gudmundsson fick ett för den tiden långt liv och dog först vid 72 års ålder. Kanske förståelsen för den strävsamme åbon och hans svårigheter var större än domslutet gav vid handen, ty han fick ett gott eftermäle. Detta år blir också Gåsholmen med omkringliggande skär och öar för första gången föremål för officiell kartläggning, nämligen i en lantmäteriakt, som visar dess "Fiskartorps jordägor". Här anges den som "Cronoskiär och Wattuwhälfder öö uti Stoora Haafsiön". Enligt mätningen finns där 4 tld åker, över 3 tld äng samt mulbete och en del skog "av lite tall och gran". Vidare hade åbon tillgång till fiskevatten kring hela Gåsholmen och det närliggande Synskär, där fisket bedrevs med skötar och nät. Det anmärktes särskilt att kvarn ej fanns, utan mälden måste göras i en tullkvarn, tillhörande det en och en halv mil därifrån belägna Axmar bruk. 1722 avlider Olof Gudmundsson och begravs den 3 maj efter ett "stilla och gudfruchtigt lefwerne, 72 år och 9 månader gammal". Källor: Hamrånge(X) F:1, s1, Från Gästrikland 1977, Gävle 1978, ss43-80; |
|||